Dag 19

Det var kallt när jag vakna, men nu är det ju slut på värmen. Jag vaknar upp i Danmark på en rastplats och kl är ca 7, 2h innan matstället/fiket öppnar. Vi funderar på om vi ska stå och vänta eller om vi ska åka vidare till nästa. Vi åker vidare till och hoppas nästa har öppet, även fast tre av oss inte fått i oss morgon kaffet. Nästa var inte öppet heller, det tar oss nästan en timma att hitta en öppet ställe, och nu är kl över 9. Men på detta ställe ger dom inte ut euro mynt, så när vi betalar får vi tillbaka danska mynt... Jaha jävla idiot fasoner, vart ska jag kunna nyttja dom då? Ja ja vi kanske tar en tur till Danmark då kan jag ju använda dom. Sen åker vi vidare mot Sverige, vi planeras vara i Falkenberg till em. 

Så fort vi passerar bron och gränsen till Sverige, när landskapet är bekant och jag faktiskt förstår skyltarna. Översköljs jag av vad som bara kan beskrivas som sorg. Jag är sorgsen, arg, ledsen, frustrerad, inte på moster! Skulle aldrig bli besviken på henne när hon stått ut med tandvärk i 3 veckor för att inte avbryta båtar äventyr, och knapt klagat nåt. Jag ser bittert på landskapet som nu känns kallt och grått. Det känns som jag åkt ifrån land till land med alla dessa färger och lukter till att komma till ett grått, kallt och trist land. Vårt första stopp i det fördömda landet är på en rastplats med toalett, och det var som att kliva in i någons ämdtarm! Jag har besökt kanske inte 50st men ledigt många nu på olika länder. Inte äns den västa jag varit inne på ka mäta sig med detta illaluktande helvte. Denna enormt jobbiga känsla bara ökar och ökar medan vi fortsätter igenom landet och jag vill bara skriva rätt ut. Jag vet att Stefan känner lika dant men kanske inte lika dramatiskt. Vi stannar till på en Rasta, vilket jävla skämt, dom tog inte ens emot euro. Ja ja moster betalade då jag enbart har euro och danska pengar. Och som grädden på moster i min självömkande så hitta jag ett hårstrå i maten, tack Sverige. 

När vi kom fram var kl 2, nu känner jah mig mest bedövad och resan som vi just varit på börjar redan att blekna till nåt jag drömt. 

Men så slut vi alla är, jag sitter nästan apatiskt i fåtöljen, Stefan i soffan och moster vid datorn. Jag hitta på Netflix att dom kommit ut med Daredevil som serie, och kollar på dom 4 första avsnitten. 

Men va ovant det är att kolla på tvn, att han internet på mobilen. Jag har nu under dom senaste veckorna inte kollat på nån tv alls, jagat wi-fi så fort jag sett en skylt, inte haft nån igentlig internet anbändning mer än instagram. Och nu har jag tillgång till allt och det känns jobbigt. Jag lägger mobilen i väskan på bordet i andra sidan rummet och hoppas den inte ska låta. Jag hoppas verkligen att jag inte faller tillbaka till mobilhållandet beteendet, det här "jag måste hålla i den för ligger den i väskan så kanske jah inte hör den och missar ett sms". Det är få sms som är så viktiga, dom får säkert tag på dig på nåt annat sätt. 

Men jag är klar med självömkandet nu, men har aldrig kännt mig så säker på att jag vill flytta till ett annat land. Sverige har så ofantligt mkt att lära sig av dom övriga länderna, men när våran fokus är på rasism och invandring så är det svårt stt fokusera på nåt annat. Fan droppa det nu, uppenbarligen kommer vi ingenstans, ge bort landet, behåll det jag tänker ändå flytta. Men visst finns det massa jag skulle sakna om jag flytta, som man inte kan prata med och se så ofta. 

Men idag löser jag varken några världsproblem eller mina egna, god natt